Res med en rockstjärna

FÖLJ FRISTADS RESEBLOGG MED MARIA & MARTIN


Torsdag 28  september lyfter planet!   Då   åker Fristads  resereportrar -  vinnare i   vår  facebook-tävling   -   Maria G Nilsson och   Martin Carlsson  med Rockklassiker och Nicke Borg till L.A.  Här kan du följa deras resa bland  rockklubbar i Hollywood och rockhistoriska landmärken   via   bild, text och videodagbok. Resan pågår  28 sep-2  okt.
Skrolla neråt för att se tidigare inlägg.



1 oktober
MARTIN CARLSSON & MARIA G NILSSON 17.10.01
FRI LEK    SISTA DAGEN I L.A.

30 SEPTEMBER

MARTIN CARLSSON & MARIA G NILSSON   17.09.30
GRAMMY MUSEUM, VATTEN OCH CHIPS HEMMA HOS JAMES MICHAEL OCH ACCEPT  LIVE

29 september

MARTIN CARLSSON & MARIA  G NILSSON  17.09.29   
STAR TRIP, HOLLYWOODSKYLTEN   OCH    RAINBOW ROOM BL.A.
28 september  
MARTIN CARLSSON & MARIA G NILSSON 17.09.28
ANKOMST EFTER EN LÅNG RESA, BESÖK PÅ SADDLE RANCH    OCH SÅKLART RIOT HOTEL
MARTIN CARLSSON 17.09.28
JAG VILLE DIREKT UT OCH KÄNNA PÅ GATORNA

Sedan jag fick veta att jag skulle åka till Los Angeles åt Fristads och ihop med RockKlassiker har jag varit så sjukt taggad på den här resan. Minst två gånger varje vecka det senaste året har jag fått cravings och saknat solen, de stora gatorna och lugnet i Los Angeles. Och nu skulle jag äntligen få uppleva det igen. Och inte bara Los Angeles, utan Los Angeles från ett rock-perspektiv. Jag var taggad på att gå i fotspåren av Guns n’ Roses, Mötley Crüe och alla andra andra som passerat staden. Höra historier och låta alla låtar som jag på repeat har lyssnat på sen högstadiet få ett helt nytt liv.

Efter lite snoozande och någon halvtimme för länge på Instagram tog jag mig upp ur sängen kl. 23.00 på onsdagen. Jag hade hopp om att kunna lura kroppen till en amerikansk dygnsrytm genom att sova på kvällen och sedan hålla mig vaken hela natten fram till avfärd. Tillsammans med en midnattsen middag, några koppar kaffe och ’Hitlåtens Historia’ var det inga problem att låta timmarna gå tills det var dags att bege sig.

Gröna linjen från Björkhagen, byte på Odenplan och sedan bussen från Märsta. Snålvarianten för att ta sig till flygplatsen på billigast möjligast vis. Det tar längre tid än Arlanda Express. Men när de kommande timmarna endast skulle gå ut på att resa och jag hade Rolling Stones Guns n’ Roses-specialutgåva i min tygpåse var det inget som gjorde något. Klockan var strax efter halv sju när jag klev på tunnelbanan. Inte mycket folk. Helt tyst. Skönt. Lugnt. Inte det stressiga Stockholm som inom en timme skulla fylla alla linjer.

Vi skulle mötas på Terminal 5 kl. 08.15. Jag gled in några mintuer tidigare. Där stod redan ett gäng i en cirkel. Martin - RockKlassikers ansvariga för resan - stod iklädd en RockKlassiker T-shirt och Nicke Borg - Backyard Babies, Resans Rockstjärna - syntes tydligt när jag kom in på terminalen. Där var också Maria - Fristads andra resereporter. ”Skönt”, tänkte jag. Vi hade ju ändå haft lite kontakt innan resan. De andra var för mig helt nya ansikten.

Jag blev påmind om vilken speciell situation det är att träffa en helt ny grupp människor. En grupp människor som man dessutom ska åka till Los Angeles med i några dagar. Hur är det man gör nu igen? ”Hej, hej! Jag heter Martin” fungerade tillräckligt bra. Blev välkomnad av Martin och Nicke, fick en Goodiebag med grejer från RockKlassiker och Fristads - kläder och lite nyttigt till resan. Bland annat en otroligt snygg jacka och en strömadapter - USA/EU. Exakt en sån som jag köpte igår. ”Skit också!” tänkte den snåla smålänningen inom mig. Men ”Perfekt! Då har jag ju två” tänkte snabbt den andra lite lugnare och skönare personen i mig. Jag tog ett varv runt cirekln och hälsade på alla. Det var en blandning på människor från olika håll och åldrar. Ett väldigt lugnt och avslappnat gäng. Man kunde känna att det låg en stor förväntan i luften på resan. Martin och Nicke hälsade alla välkomna, vi checkade in och efter en liten bit mat var resan var igång.

Vi lyfte kring lunch och jag hade hoppats att jag då skulle vara tillräckligt trött för somna på planet och synka mitt dygn med Los Angeles. Jag blåste upp min nackkudde, tog på mig ögonskyddet och låtsades sova en stund. Jag har alltid varit värdelös på att sova på alla typer av transporter - bilar, bussar, tåg och självklart är flygplan inget undantag. Efter 20 minuters försök förgäves gav jag upp och började kolla in planets filmutbud. Innan flygplanet hade landat hade jag hunnit igenom en helt okej middag, lite samtal med mina resekamrater och fyra filmer. Sista filmen innan landning jag tittade på var  ’La La Land’. Eftersom den utspelar sig i Los Angeles kändes den som en bra uppvärmning inför att komma till Los Angeles och förbereda sig på solen, vägarna och den muntra stämningen.

Efter en ha väntat i olika köer och kontroller kom vi till slut ut från flygplatsen. Vi hoppade in i våra shuttlebussar och blev körda genom staden mot vårt hotell. Det var häftigt att vara tillbaka i Los Angeles. Det var ungefär ett år sedan jag var där senast, men det kändes som en vecka så fort jag såg allt. De var dock surrealistiskt att sitta och se allt från bilfönster. Jag ville ut direkt och bara känna på gatorna. Det tog oss ungefär en timme att komma till hotellet som låg på Sunset Blvd. nära den klassiska The Strip. Vi kom fram till hotellet som var trevligt och fint och som dessutom hade en pool. Jag och min rumskompis Oliver gick snabbt ner till rummet och bytte kläder. Vi bytte från våra svenska höstkläder till något som mer passade den 30-gradiga Los Angeles-värmen. Vi hade en dryg timma till nästa samling så vi tog oss en promenad till en Cabo Cantina restaurang i närheten. Deras specialiteter är Tacos och Margaritas. Oliver och jag tog varsin svalkande Margarita - Mango och Cocos - ihop med en stor tallrik nachos och fantastisk dipp. Den starka närvaron av korriander i dippen markerade att vi hade lämnat svensk mark och att Tacos är något helt annat i Kalifornien än det Santa Maria har lurat i oss där hemma.

En timme senare samlades vi på hotellet för att gå och äta tillsammans. Vi gick några hundra meter från hotellet till en restaurang som hette Saddle Ranch. Stället gick i någon slags vilda västern-anda. Personalen hade rutiga skjorta och det stod en mekanisk rodeo-tjur bredvid baren som det flera gånger uppmanades till att testas. Det var trevligt att sitta ner med hela sällskapet efter att alla hade fått en liten stund på sig att landa efter resan. Portionerna var goda men också gigantiska. Jag tror inte att någon orkade äta upp allt. När vi hade ätit upp kom de ut med efterräter och sockervadd. Jag ville äta för att jag tycker det kul att testa så mycket mat som möjligt, men det var nästa omöjligt att få ner mer i magen. Efter Saddle Ranch tog vi en promenad längs Sunset Blvd. Att röra på sig efter den stora middagen var skönt och kändes lite som att rulla fram till en början. Vi gick lite längre ner på Sunset till hotellet ”Riot Hyatt”. Hotellet har en lång rad av rock n’roll-historier bakom sig som Martin och Nicke delade med sig av. Otaliga TV-apparater ska ha slängts ut av olika band och bland annat har Led Zeppelin, Motörhead, Rolling Stones och Jim Morrison huserat där. Efter deras berättelser kändes det mäktigt att få gå in hotellet och ta en drink. När vi kom in pratade Martin med managern för hotellet som gärna tog oss upp till översta våningen som hade en pool under bar himmel och en fantastisk utsikt över Los Angeles. Där ska Robrt Plant ha tittat ut över Sunset Strip och sagt ”I am a golden god”. Det kändes lite magiskt att få gå omkring där uppe när man visste vilka som har varit där genom åren. Efter en stund där uppe gick vi ner till baren  och alla tog varsin drink. Drinkarna hette alla något med en referens till någon av hotellets alla historier. T,ex fanns ”Golden God”. Jag tog en whiskeybaserad drink som hette något med Morrison.

Efter en stund började det märkas på större delen av gruppen att det svenska dygnet började komma ikapp. Folks ögon blev smalare och huvuden, inklusivet mitt eget, började nicka till lite. Klockan var ungefär 07.00 på morgonen hemma i Sverige. Jag hade varit vaken långt över ett dygn med bara någon timmes dålig sömn på planet. När alla hade druckit upp gick vi kollektivt hem till hotellet för att sova.

En mycket bra första dag i Los Angeles.

25 september
MARTIN CARLSSON, 17.09.26 01:02
"JAG KANSKE INTE SKA HA MED MIG  DET.. OM JAG INTE ANVÄNDER DET NÅGONSIN ANNARS.."

Martin Carlsson

MARIA G NILSSON, 17.09.25, 22:35
MEN DET HÄR MED ATT PACKA ..ALLVARLIGT.. JAG ÄR SÄMST PÅ DET
När jag ska presentera mig själv inför en grupp brukar jag ta på mig en tröja med polokrage för att jag alltid brukar rodna och tycka det är extremt jobbigt.Men så här, i text och video, går det lätt som en plätt. Jag är så taggad och ser fram emot att träffa nya människor, umgås och bara ha en jädra grym resa. Men det här med att packa….allvarligt…. vad är det för påhitt… jag är sämst på det. Skjuter på det till absolut sista minuten. Känner ni igen när man tar på sig jeansen direkt från klädsträcket och de fortfarande är blöta eftersom de inte hunnit torka, det hör inte till ovanligheten. Så med blöta jeans på ser jag till, minst 100 gånger, innan jag är på Arlanda att passet är packat. Nojig.

Idag när jag kommer hem sent från jobbet så är korvstroganoff:en lagom varm, grannen har kommit över och tar en öl med sambon och jag yrar runt för att hitta kläder och kölar musik. Grabbarna är uttryckligen lite avundsjuka på min resa. Å ska sanningen fram är jag det också.Kan faktiskt inte tro att det är sant, ska jag verkligen åka till L A om en par dygn? Fortsätter att yra runt och rycker i klädhögarna som jag sporadiskt lagt här och där för att se om det är något jag borde packa med mig. Finns det nått jag inte glömmer är det sminket. Viktigast efter passet ju. ;)

När jag inte är förvirrad så fotograferar jag mest hela dagarna. Det är mitt jobb och sen 7 år driver jag företaget Marias Of Sweden Fotograf. Vid starten var passionen att fotografera sport. Det har svängt och under de senaste åren är det konserter och musik som smäller högst. Jag är extremt luststyrd och det som är roligt just nu får ta all min energi. I Edsbyn, närmare bestämt i Knåda, nån kilometer utanför Edsbyn bor jag i ett stort hus vid en gammal grusig landsväg. Sambon som jag hängt med sen -95 och jag har fått en par knodds som går i byskolan några hundra meter bort. Åker på allt jag kan i konsertväg och ordnar själv festivaler i Edsbyn sen 18 år tillbaka. Älskar när människor mår bra och har det roligt, då njuter jag.

Min ”40-årskris” närmar sig och då bestämde jag mig, för ett par år sen, att nu var det hårdrock som gällde. Uppvuxen på 80-talet så har det ju kommit naturligt med allt vad det innebär. Ett minne som är extra starkt är när jag sitter hemma hos min kusin Micke. Vi spelar Super Mario Bros 2 på hans Nintendo 8-bitars och hans storebror spelar Alice Cooper och Poison dunderhögt, jag var 11 år då och verkligen älskade låten. Köpte den som vinylsingel och den finns kvar än då mitt intresset för vinyler blommat ut och skivspelaren är åter framplockad. Musiken som tog överhand när jag var 17 år var Ulf Lundell och honom har jag hunnit se exakt 60 gånger innan han 2015 bestämde sig för att sluta turnera för ett tag. Med honom vet man ju aldrig då han sagt att han gjort sin sista turné så många gånger förut. Nu tror jag inte honom längre när han säger det. Det är nog i samma veva, när Ulf slutade som jag kände att jag måste ha ett substitut och började åka på artister jag nästan aldrig sett förut. Mötley Crue, Kiss, Aerosmith, Scorpions, Alice Cooper, Saina Asonia, Ghost, Corroded, Amaranthe, Mustasch, Lillasyster, DAD, Brad Paisley, Electric Boys, U2, Weeping Willows, Tomas Andersson Wij och som grädde på moset Marcus och Martinus   ;)  Höstens konsertschem är inte bokat ännu förutom lite Ulf Sturesson och Dolly Style. Det sistnämnda med dottern som är 6 år.
Inte har jag Googlat L A extremt mycket heller för att ta reda på vad som väntar. Men någon jag har Googlat är Martin Carlsson, min vapenbroder (aka Fristads resereporter) där borta. Han har stenkoll på staden och jag går in med nyfikna ögon. Tror att vi är ett superbra team, även om vi aldrig har träffats. Tillsammans kommer vi spam:a alla sociala medier som finns och berätta om varje litet steg vi tar. Ska blir skitroligt när ni alla hänger med oss!  

Nu måste jag försöka leta fram någon gammal resväska och packa en tandborste och lite t-shirts. Sen inväntar jag onsdagsnatten då min resa från den djupa Hälsingeskogen tar sin början.

Maria Nilsson  


FRISTADS RESEREPORTRAR

NANM: Maria G Nilsson
ÅRGÅNG:  1978
FRÅN: Edsbyn
FAVORITBAND: Ulf Lundell som jag sett 60 gånger, på god 2:a plats Alice Cooper
DOLD TALANG:  Den är nog inte så dold men jag når mina målsättningar, lever efter "Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid" .
VINNANDE MOTIVERING:
https://www.youtube.com/watch?v=sn3FzUC9_BA

NAMN: Martin Carlsson
ÅRGÅNG:  1987
FRÅN: Vimmerby
FAVORITBAND: Guns n' Roses
DOLD TALANG:  Är jättebra på bokföring, men tycker det sabbar min konstnärsaura lite, så jag håller det oftast hemligt.
VINNANDE MOTIVERING:  
Jag kan trolla Los Angeles-resan till en fantastisk upplevelse för oss som åker dit, för er bakom skärmarna här hemma och alla vi möter på vägen! Jag började med att slita i Fristadskläder varje sommar tills jag hade byggt upp en tillräckligt stor arsenal av gitarrer, en bra förstärkare och en massa skivor för att stilla mitt behov av musik varenda vaken minut. Till kasettband rippade av mina systrars Mötley Crüe-, Skid Row- och Guns n' Roses-plattor satt jag på knä i mina mörkblå byxor och rensade ogräs, klippte träd och såg till att staden jag växte upp i skulle bli så prydlig som möjligt, tills jag la gitarren på ryggen och gav mig ut på vägarna.

Jag älskar musik. Har mer än god koll om vad som hände i det gamla Los Angeles, som alla pratar om. Men jag är också nyfiken och vill veta vad som händer där idag; Vilka band och artister som är det fetaste just nu och kan vi hitta något som snart är det enda som kommer rulla i allas spellistor. Förra året spenderade jag två månaderi Los Angeles. Hittar bra i de norra delarna. Är grym på att beställa Uber vartsomhelst och älskar resan mellan två platser och höra chaufförernas berättelser om varför de hamnade i Los Angeles. Ofta slutade det en lista tips på nya ställen att upptäcka.

Min nyfikenhet och människors berättelser ger mig bränsle i livet. Jag älskar barer och resturanger för att man träffar människor man inte skulle träffat någon annan stans. Min nyfikenhet har tagit mig till platser jag inte någonsin anade; På efterfest i huset nästa närmast Hollywood-skylten. Huset liknande något taget från en film och rummen tog aldrig slut. Med utsikt över hela staden satt jag och mina vänner och dinglade med benen och svenskimporterad öl. En gång råkade i ett oprovocerat bråk med maffian i Riga och lyckades på diplomatiskt vis undvika att skickas hem till Sverige i olika silverfärgade, budgetpackade tonfiskburkar. Allt finns dessutom inspelat till min och min väns Podcast som vi drev under två år. Jag jobbar vardagsvis med musik och på somrarna turnérar jag runt i folks vardagsrum ute i Europa med Tiny Gear Tour. Är van och avslappnad i TV-, radio- och produktionssammanhang.

Älskar det goda samtal som uppkommer över öl och kaffe och är dessutom väldigt bra på att komma upp i tid oavsett hur många av varje jag lyckats få ner. I Los Angeles är jag en sucker för livemusik, margaritas och taco trucks.

Nu är jag supertaggad på att rapportera Hollywood å Fristads vägnar tillsammans med Nicke och Rockklassiker. Packar väskan! Everybody Ready?!

Res med en rockstjärna är en tävling som anordnas av  radiokanalen Rockklassiker och Radioplay där lyssnare får ringa in till direktsändning och tävla om att få hänga med Nicke Borg till L.A.  Du kan läsa   mer om Res med en rockstjärna    på   radioplay.se/rockklassiker/kampanj/res-med-en-rockstjarna .

Som samarbetspartner till Res med en rockstjärna   har vi på Fristads kunnat tävla ut två platser.   På vår facebook-sida   efterlyste  vi två resereportrar  och vi är glada att nu få hänga på   Maria och Martin till änglarnas stad och rockmusikens   centrum.   

BILDER